Jag kan känna bebisen!

Min lilla treåring (snart fyra) säger att S är hennes favoritfröken. I tisdags skulle S iväg en stund och planera. Min lilla snuttplutta kunde berätta för mig att hon kände sig ledsen och osäker i och med detta. Morgonen efteråt sa hon att hon ville att jag skulle vara med och passa henne. Hon var nära att börja gråta. Jag talade om för henne att idag ska du ju ut i skogen och S kommer att vara med hela tiden. Vi packade pannkakor och vattenflaska. Sen när hon stod där med sin lilla ryggsäck på i hallen sa hon; "nu är jag redo" eller ledo som hon säger. Imorse när hon installerat sig på cykeln sa hon igen; "nu är vi redo". 

Mitt lilla hjärta. Fröknarna säger att det går jättebra. Hon själv säger att hon blir lite ledsen ibland men att det går över och blir bra. Skogsutflykten blev jättelyckad enligt både fröknar och henne själv. Mamma hämtade barnen och körde oss sedan till universitetsbiblioteket där jag fick tag i en massa kurslitteratur. Så snällt av mamma. Jag är också så nöjd över att först av alla (troligtvis) plocka åt mig böcker inför kursstart som är nästa vecka. Sen var jag och barnen ute en stund.

Sen dök mamma upp igen och färgade mitt hår och röjde lite i köket. Nioåringen stekte pannkakor. 

Hela veckan har jag dessutom fått hjälp av svärföräldrarna med lämning och hämtning av barnen. Jag har det bra! Lite jobbigt med foglossning. Men idag fick jag belöning. För allra första gången kände jag bebisen röra sig inne i magen. Vilket fantastiskt underverk det är. Tänk att jag redan älskar den här lilla personen.