Bara nio dagar kvar!

Det var längesedan jag kom med ett inlägg på min blogg nu. När jag har satt mig vid datorn måndag- onsdag- och fredag-förmiddagar, då fyraåringen varit på förskola har jag bara pluggat och pluggat. Sen har jag också denna höst och vinter, med hjälp av min mamma, rensat och ordnat i hemmet. I onsdags var det examination och jag har nu genomfört tre terminer av sex på speciallärarutbildningen. Det har varit tre intressanta, lärorika och roliga terminer. Första året satt jag många kvällar och helger eftersom att jag hade min yngsta dotter hemma. Denna termin har det varit skönt att jag har fått tid till studierna på vardagförmiddagar. Nu kommer jag att göra uppehåll i tre, fyra år och ”bara” ta hand om mina barn. Jag ska njuta av den nya lilla bebisen.

Här kommer bilder från Londonresan jag och min man gjorde i september då han fyllde 40!

 

 

Vi hade tre underbara dagar ihop! Nu dröjer det ett tag innan vi kan komma iväg så här på tu man hand igen. Om nio dagar är det beräknat att bebisen ska födas. Spännande tider!


Psaltaren 46:11 "Bli stilla och besinna att jag är Gud"

Här kommer slutklämmen på den uppsats jag skrev i våras. Detta lilla barn jag bär och som snart ska födas ska få tre till fyra år hemma på heltid med mig, sin mamma. Jag känner i hela min kropp hur viktigt det är för de små att först få en trygg anknytning till sina föräldrar för att sedan med glädje och tillförsikt kunna möta världen.

Lindgren och Lindblad (2010) forskar om barns utsatthet, stress och sårbarhet. De frågar sig varför våra barn inte mår lika bra som de har det. De talar om att välfärdsstatens biverkan bland annat är att vi inte vill avstå från något och att vi har förväntningar på att samhället ska ta ansvar för våra liv. De menar att föräldrar är osäkra och överlåter uppfostran på samhället. Enligt statlig utredning 2006 om ungdomars psykiska hälsa kan den försämrade psykiska hälsan hos unga i Sverige bero på individualiseringen. I ett land präglat av individualisering är kraven på att skapa sin egen identitet höga. Det är mindre vanligt med psykiska problem i länder där grupptillhörighet betonas. De unga får dubbla budskap. Frihet till självförverkligande kan ställas mot att vi skolat in våra barn till att andra ska ta ansvar. Lindgren och Lindblad(2010) anser att det är viktigt att vi inte blundar för hur individualistiskt vårt land är och att vi tillsammans strävar efter att öppet, ödmjukt och utan rädsla nå gemensamma värderingar.

Sommer(2009) menar att förskolor och andra omsorgsarrangemang tar hand om delar av familjens uppgift att ge barnen omsorg och utveckling men framhåller också att familjen är central vad avser intimitet och omsorg gentemot barnen och att denna omsorg ges vid andra tider på dagen i relation till hur det var tidigare när mödrar vanligtvis var hemma med barnen. Sommer ger inte någon direkt fingervisning om i vilken ålder det är bäst för barnet att börja på förskola. Han framhåller att det i stort sett är bra så som det är och slutsatsen utifrån detta resonemang blir att det fungerar bra för barnen att börja vid ett års ålder. Detta sägs dock inte rakt ut.

Rye(2009) däremot anser att familjer idag har en pressad tillvaro och frågar sig om barnens rättigheter och behov av omsorg och samvaro verkligen kan tas tillvara. Han ifrågasätter att många ettåringar tillbringar större delen av sin vakna tid i förskola. Han anser att barnet borde få vara med sin familj så mycket som möjligt de första åren. Här har barnet sin känslomässiga förankring. Han framhåller att en praktisk lösning för detta naturligtvis är en politisk fråga och också en fråga om samarbete föräldrarna emellan. Ett förslag som han anser skulle kunna vara rimligt är en två år lång föräldraledighet som föräldrarna delar lika, därmed skulle barnet få förutsättningar till en känslomässigt trygg utveckling. Han menar att det inte finns några sakskäl för att barn under 2-3 år behöver förskola för att få en optimal psykosocial utveckling utan att det först är när barnet blivit lite större som förskolan har positiv betydelse för barnets utveckling. En trygg anknytning är inte lätt att åstadkomma i förskolor där personalen skiftar och barntätheten är hög. Som tidigare nämnts anser Sommer(2009) att förutsättningen för att barnen ska trivas i en utvidgad social värld är att ”vissa omsorgsmässiga kvalitetskrav är uppfyllda”(35) Frågan blir då om dessa kvalitetskrav är uppfyllda.

Om det är så att barnen fått en försvagad anknytning till sina föräldrar och allt för mycket har sin egen kultur och därmed inte naturligt knyter an till de vuxna så krävs det mer samarbete, värme, mognad och självinsikt från skolans sida än tidigare. Detta kan inte en ensam lärare klara av. Hela skolan måste samverka och föräldrarna måste i största möjliga mån göras delaktiga.

Om det förhåller sig så som Lindgren och Lindblad(2010) hävdar, att föräldrar är osäkra och överlåter uppfostran på samhället så uppkommer frågan hur ”samhället” kan hjälpa föräldrar att lita mer på sig själva. Här anser jag att Andersson (2001) har goda tankar om hur vi som lärare kan involvera och engagera föräldrarna och inte inkompetensförklara dem genom att ta över deras ansvar som uppfostrare.

Jag frågade en nioårig flicka vad hon tyckte var viktigt för att det skulle vara trevligt och tryggt i skolan. Hennes svar var att det alltid skulle finnas stationer ute på rasterna där de vuxna höll i lekarna.

Referenser

Rye, H (2009). Samspel, kommunikation och utveckling-barn i behov av särskilt stöd. Lund: Studentlitteratur

Sommer, D (2009). Barndomspsykologi. Utveckling i en förändrad värld. Stockholm: Liber.

Andersson, I (2001). Samverkan för barn som behöver. Jönköping: HSL förlag

Lindblad F.& Lindgren C. (2010) Välfärdslandets gåta. Varför mår barnen inte lika bra som de har det? Stockholm: Carlssons Bokförlag