Efter en fin midsommarhelg med trevliga vänner och ganska
mycket möjlighet till vila har jag bävat lite inför måndag. Min man (han som
gjort det möjligt för mig att vila) åkte iväg tidigt till jobbet. Barnen
vaknade vid sju så det var bara att kliva ur sängen. ”Barbie och de rosa
balettskorna” blev min räddning; åttio minuter kunde jag sova när nioåringen
satt och myste ihop med treåringen i soffan. Ibland är de gulliga ihop, oftast har
nioåringen dock inte så mycket tålamod med sin dyrkande lillasyster.
Varför är jag så
fruktansvärt trött nu då? För bara några veckor sedan kände jag mig stark och
fri. Kunde göra nio armhävningar (riktiga, inte på knäna) skrev
universitetsuppsats och kände att nu är det nya tider(fyrtioårskrisprestationer?)
Nu känner jag mig svag, ofri och totalt
beroende av min man. Vad har hänt? Jag väntar barn igen och det var inte planerat. Jag har haft svårt att bli gravid och
behövt hormonbehandling. Men trots detta fått fyra barn. Fyra barn får räcka, fler orkar jag inte, har jag
tänkt. Men nu är det som det är. Är det bara eländigt? Jag tror att barn är
gudagivna och att allt har en mening. En liten, liten vid mitt bröst igen. Kan
det finnas större lycka? Men visst, man offrar hela sin kropp, hela sitt psyke.
Fortsatt utbildning och ev. nytt jobb får också skjutas på framtiden. Men just
det känns inte så farligt. Moderskapet är min karriär.
På förmiddagen målade vi med vattenfärger och byggde med
lego. Nioåringen sommarlovspysslar med papper och kartong och bygger upp barbiehus
med inredning.
Vi lyckades komma ut ur dörren kl.14 och gick till köpcentret (själva promenaden blir ett litet äventyr i sig, treåringen
plockade blommor och nioåringen låtsades vara agent) På köpcentret mötte
vi upp 16 åringen som bor ganska mycket hos sin pappa nu på sommaren. Min
16åring behöver läsglasögon så då fick vi ordnat med det. Alla mina döttrar gillar smink!
Nu kl 19.45 kommer treåringen ut ur sitt rum. Hon har bajsat
på sig. Pappan som nattade treåringen har somnat. Tror att jag får pluspoäng nu
när jag fixar bajset och lägger tillbaka treåringen utan att väcka pappan. Hur
ska man orka en unge till?
Fint, sa nioåringen om dagens bibelcitat, Markusevangeliet
10:13-14: ”Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men
lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: Låt
barnen komma hit till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de”
Min senaste universitetsuppsats (eller paper som det heter) handlar om det
jag brinner för; vikten av en god anknytning mellan barn och föräldrar. Jag
tänkte citera delar av min uppsats här lite då och då i min nystartade blogg.
Barndomen i de nordiska länderna har blivit
alltmer institutionaliserad. Drygt 80 % av 1-5 åriga barn i Sverige går på
förskola i slutet av 2010 jämfört med ca 60 % i början av 1990 talet. Detta är
en omvälvande samhällsförändring som vi ännu inte vet betydelsen av i framtiden
(Skolverket 2010). Har västvärldens moderna livsstil gjort att barnen fått en
försvagad anknytning till sina föräldrar och vuxenvärlden?
Sommer (2009) dansk
professor i utvecklingspsykologi, framhåller att barns uppväxt ser annorlunda
ut idag; att vi har gått från en familje- och moderscentrerad barnsyn till
barnets utvidgade värld och att barnen utvecklar kompetenser som gör att de är
lämpade för att tidigt trivas i en utvidgad social värld. Förutsättningen är dock
att ”vissa omsorgsmässiga kvalitetskrav är uppfyllda”(s35). Han påvisar nordisk
forskning där det stora flertalet barn är glada, trygga och harmoniska. Upp
till en tiondel danska barn har det besvärligt. Sommer anser dock att det är
felaktigt att generellt säga att nutidens barn har problem. Rye (2009) norsk
professor emeritus i specialpedagogik menar däremot att frekvensen av barns
psykosociala svårigheter har ökat de senaste 20 åren, att 20 procent av barnen
i västvärlden har stora psykosociala svårigheter. Rye påvisar att flera
forskningsrapporter pekar på en oroande utveckling. Några av de viktigaste
orsakerna till att barnen har svårt att fungera socialt och få bra resultat i
skolan är enligt Rye brister i det tidiga samspelet mellan barnet och de nära
omsorgsgivarna. Om barnet uppvisar allvarliga problem vid 3-4 års ålder kommer
problemen kvarstå vid tio års ålder om inte stora förändringar av
interaktionens kvalitet äger rum. Att sätta in åtgärder under barnets tidiga år
är av största vikt. Att hjälpa omsorgsgivarna att ersätta samspelets negativa
sidor till positiv interaktion kan hejda ogynnsamma utvecklingstendenser.
Referenser
Skolverket (2010). Barndomens förändrade villkor.
Förutsättningar för barns lärande i en ny tid. Stockholm: Fritzes.
Sommer, D. (2009). Barndomspsykologi. Utveckling i en förändrad
värld. Stockholm: Liber.
Rye, H. (2009). Samspel, kommunikation och utveckling-barn i
behov av särskilt stöd. Lund: Studentlitteratur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar